Lilla Matilda har kommit till världen, 50 cm lång och med en vikt på 3315 g. Inte illa va? Förlossningen var inte den lättaste, men resultatet är strålande! Tänkte försöka berätta lite kort om förlossningen, och eftersom allt är väldigt suddigt för både Markus och mig pga. sömnbrist och sjuk smärta, så tar jag hjälp av journalen… Ja jag vet inte riktigt hur och när allt började, men den första anteckningen i journalen är från kl 23.26 den 5/2-2007, och då står det att jag kommer tillbaka till förlossningen för att värkarna tagit i. Jag var väl inne runt kl 18 första gången tror jag, men då var jag bara öppen 1 cm, så vi fick åka hem igen. Och den första värken fick jag ca kl 2 natten innan, och sen en till kl 6. sen blev värkarna regelbundna där på morgonen nån gång, men gjorde inte jätteont. Jätteont började det göra runt kl 13 då jag hade en tid hos min barnmorska, som förutsåg att förlossningen var nära. ”Wohoo!” tänkte vi då, lyckligt ovetandes om hur länge vi skulle behöva vänta på Matildas ankomst.
Nästa anteckning i journalen är från kl 00.01 den 6/2. Där står det att jag får värktabletter, och ca 30 min senare så flyttas jag till ett rum där jag ska vila lite, eller ”vi” kanske jag ska skriva, för Markus var också trött och stressad vid den här tidpunkten. Kl 04.13 kunde jag inte härda ut längre, utan vi tog oss upp på förlossningen igen och ett bad förbereddes som smärtlindring. Vid kl 07.00 gjorde det grymt ont, och jag stod bara vid sängkanten och gungade fram och tillbaka och grät, och blev irriterad på alla barnmorskor som skulle komma och stoppa in fingrarna i mig hela tiden för att känna hur allt stod till. Var så trött på att de hela tiden ville att jag skulle ligga ned, när jag inte alls ville det för att det gjorde så ont. Kl 08.30 inhalerade jag lustgas som en tok, men jag tyckte inte det hjälpte alls. Vilken besvikelse! Fast Markus å andra sidan tyckte det var jätteskönt med lustgasen, för man känner sig alldeles avslappnad och berusad av den. Det behövde han! Men jag upplevde det bara som frustrerande att känna mig full. Kl 10.10 fick jag ÄNTLIGEN epiduralbedövning. Underbara uppfinning och räddare i nöden! Det är en bedövning som läggs mellan två kotor i ryggraden, och så pumpas det hela tiden in nån morfinblandning i kroppen genom en slang, rakt in i ryggen. I väntan på att bedövningen skulle verka stod jag vid sängen med hjälp av en gåstol, med en slang rakt in i ryggen, en nål för dropp i handen, en apparat som mäter bebisens hjärtljud runt magen, och en till apparat runt magen som mäter värkarna. Uppstoppat mellan benen hade jag ytterligare en grej som sitter fast i bebisens huvud därinne som också mäter bebisens hjärtljud. Jag kan ju säga att jag inte såg speciellt tuff ut, men när bedövningen verkade var det en sån otrolig befrielse! Ahh! Kl 10.50 tog barnmorskan hål på fosterhinnorna, så vattnet rann ut. Kl 12.30 fick jag värkstimulerande dropp, och bara nån minut efter att barnmorskorna lämnat rummet, var Markus tvungen att ringa på klockan så att de skulle komma tillbaka. Jag började nämligen känna att jag ville krysta i varje värk, och ja jag kände att jag behövde krysta. Eller rättare sagt så tog kroppen över, och jag kunde inte annat än att krysta. Barnmorskorna trodde inte det var dags än, men efter en kort undersökning såg de att själva utdrivningsskedet hade börjat! Kl 13.00 kunde de se huvudet därinne, och jag kommer ihåg att de sa att det var hår på det. 22 minuter senare föddes vår lilla prinsessa. Jag hade ALDRIG klarat förlossningen utan Markus! Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går..
Nu är Matilda två månader gammal, och hon är verkligen världens mest underbara och söta lilla bebis!
