Ultraljudet

Var på rutinultraljud i måndags, och barnmorskan kunde inte se något hjärta som slog… En annan barnmorska kom in, och inte hon heller kunde se det lilla fostrets hjärta. Fick gå in i ett annat rum, ett samtalsrum, och tankarna snurrade i huvudet. Sedan träffade vi en läkare, och även han bekräftade det vi redan förstått: Fostret var dött.

Läkaren sa att fostret antagligen dött förra veckan (Jag var i vecka 17, så den lille dog i vecka 16). Läkaren berättade att jag skulle få tabletter för att framkalla sammandragningar och för att föda fram det döda fostret, och jag undrade om jag fick göra det hemma. Men tydligen kunde man blöda så mycket att jag var tvungen att bli inlagd.

Vi blev skickade till ett annat rum där en sjuksköterska tog några prover på mig (bl.a. blodvärde, och blodgrupp om jag skulle behöva blodtransfusion), och sedan fick vi en tid dagen efter (tisdag) på morgonen kl 07.30.

Vi sov dåligt på natten, och tisdagen kom. Jag duschade och gjorde mig i ordning, och Markus fixade med Matilda, som skulle på återbesök till en barnläkare samma dag kl 8 (Hon har haft lunginflammation, men proverna visade att hon nu är frisk igen. Skönt!). Jag tog bussen till Kvinnokliniken på Östra sjukhuset, och Markus åkte med Matilda till Kungshöjd där hennes läkare arbetar. Jag fick först skriva in mig och prata med en barnmorska, och sedan blev jag visad till mitt rum. Fick en hel hög med smärtstillande tabletter i förebyggande syfte, och sedan fick jag tabletter som skulle framkalla sammandragningar.

Markus kom så fort han kunde (min mamma passade Matilda hela dagen), och det var såå skönt att se honom. Vi var i mitt rum och pratade och läste och löste korsord och väntade på att sammandragningarna skulle komma igång. Fick fler tabletter för att sätta igång värkarbetet, och till slut började det göra mer ont (efter att vi varit ute och gått lite i korridorerna). En barnmorska kom in och frågade om jag ville ha mer smärtstillande (tabletter, tens-apparat, eller morfinspruta), men jag sa att det var ok. Hade rätt så ont, och så kände jag något… Stressade in på toaletten, och där kom fostret ut…

Fostret kom ut i ett bäcken som satt på toaletten, tillsammans med massor av blod. Det hängde fast i mig eftersom moderkakan var kvar i mig, och fostret sitter ju fast i en navelsträng. Ringde på klockan på toaletten, och barnmorskan (världens bästa barnmorska!) kom in och klippte navelsträngen. Skönt att fostret var ute, men nu skulle ju moderkakan ut också…

Moderkakan ville inte släppa, så en läkare kom in och konstaterade att jag förlorat mycket blod, och att jag behövde skrapas. Nu gjorde det jätteont!

Jag skickades upp på operation, och det gjorde så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. När sköterskan satte på mig masken som skulle göra att jag sövdes, hann jag bara ta tre djupa andetag, och nästa minne har jag ifrån uppvaket.

Allt hade tydligen gått bra. Jag hade förlorat lite mer blod än vanligt, men det var ingen fara. Ville bara ner till Markus igen, så fort som möjligt, så de rullade ner mig till honom. Kände mig snurrig och trött, men blev jätteglad när jag såg honom igen!

Barnmorskan frågade om vi ville se fostret, och Markus ville inte, men det ville jag, och det är jag glad för. Fostret såg precis ut som en människa i miniformat. En 15 cm lång bebis. En liten en som hade allt man skall ha, men som bara behövde växa till sig lite. Öron, ögon, näsa, mun, lite hår, 10 fingrar och 10 tår, armar, ben, en liten rumpa, navel… Ja ni förstår, allt var där. Och när man kikade lite närmre såg man tydligt att det var en liten pojke (vilket barnmorskan också bekräftade).

Fostret såg alltså helt normalt ut utåt sett, men något måste ju ha varit fel. Barnmorskan frågade om vi ville skicka fostret på analys för att få veta vad som var fel, men vi känner att vi mest vill låta allt vara.

Fostrets aska skall spridas i minneslund.