Mensmonster

Yes, that´s me. Blöder som en gris, och har humörsvängningar a la graviditet light. Mensen efter missfall/graviditet kan tydligen vara rikligare och kännas mer, och jaa det stämmer! Aj! Gnäller hela tiden på allt och alla. Stackars Markus. Han är såå bäst som står ut med mig. Igår var han till och med snäll och tittade på ”Mean girls” med mig, och köpte choklad och salt godis. Smask. Känner hur jag sväller upp som en ballong, men who cares? Det är långt till nästa sommar… Och jag får vara tjock om jag vill.

Var ute med lilltjejen i ösregnet också, och hon ÄLSKAR regn! Haha. Vi såg ut som dränkta katter när vi kom hem igen, efter 2 timmars skogspromenad i konstant ösregn. Härligt dock. Alla fina dofter som skogen har att erbjuda, kommer verkligen fram i regnet. Precis som att sommarvarm asfalt luktar barndomsminnen när det regnar.

Idag har jag ätit godis igen. Jag har en frivecka från bantandet när jag har mens, och då har Markus också sin frivecka. Haha. Sympatimens minsann.

Vilket meningsfullt inlägg va? I vanliga fall hade jag skitit i att spara det här på bloggen, eftersom jag har sån sjuk prestationsångest (allt jag skriver måste vara helt korrekt skrivet, underhållande, genomtänkt osv. Blablablaaa…) men Johanna har gnällt på mig, så varsågoda då!

Dessutom så skriver jag inte för ER skull, utan för MIN. Moahahaa…

Ultraljudet

Var på rutinultraljud i måndags, och barnmorskan kunde inte se något hjärta som slog… En annan barnmorska kom in, och inte hon heller kunde se det lilla fostrets hjärta. Fick gå in i ett annat rum, ett samtalsrum, och tankarna snurrade i huvudet. Sedan träffade vi en läkare, och även han bekräftade det vi redan förstått: Fostret var dött.

Läkaren sa att fostret antagligen dött förra veckan (Jag var i vecka 17, så den lille dog i vecka 16). Läkaren berättade att jag skulle få tabletter för att framkalla sammandragningar och för att föda fram det döda fostret, och jag undrade om jag fick göra det hemma. Men tydligen kunde man blöda så mycket att jag var tvungen att bli inlagd.

Vi blev skickade till ett annat rum där en sjuksköterska tog några prover på mig (bl.a. blodvärde, och blodgrupp om jag skulle behöva blodtransfusion), och sedan fick vi en tid dagen efter (tisdag) på morgonen kl 07.30.

Vi sov dåligt på natten, och tisdagen kom. Jag duschade och gjorde mig i ordning, och Markus fixade med Matilda, som skulle på återbesök till en barnläkare samma dag kl 8 (Hon har haft lunginflammation, men proverna visade att hon nu är frisk igen. Skönt!). Jag tog bussen till Kvinnokliniken på Östra sjukhuset, och Markus åkte med Matilda till Kungshöjd där hennes läkare arbetar. Jag fick först skriva in mig och prata med en barnmorska, och sedan blev jag visad till mitt rum. Fick en hel hög med smärtstillande tabletter i förebyggande syfte, och sedan fick jag tabletter som skulle framkalla sammandragningar.

Markus kom så fort han kunde (min mamma passade Matilda hela dagen), och det var såå skönt att se honom. Vi var i mitt rum och pratade och läste och löste korsord och väntade på att sammandragningarna skulle komma igång. Fick fler tabletter för att sätta igång värkarbetet, och till slut började det göra mer ont (efter att vi varit ute och gått lite i korridorerna). En barnmorska kom in och frågade om jag ville ha mer smärtstillande (tabletter, tens-apparat, eller morfinspruta), men jag sa att det var ok. Hade rätt så ont, och så kände jag något… Stressade in på toaletten, och där kom fostret ut…

Fostret kom ut i ett bäcken som satt på toaletten, tillsammans med massor av blod. Det hängde fast i mig eftersom moderkakan var kvar i mig, och fostret sitter ju fast i en navelsträng. Ringde på klockan på toaletten, och barnmorskan (världens bästa barnmorska!) kom in och klippte navelsträngen. Skönt att fostret var ute, men nu skulle ju moderkakan ut också…

Moderkakan ville inte släppa, så en läkare kom in och konstaterade att jag förlorat mycket blod, och att jag behövde skrapas. Nu gjorde det jätteont!

Jag skickades upp på operation, och det gjorde så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. När sköterskan satte på mig masken som skulle göra att jag sövdes, hann jag bara ta tre djupa andetag, och nästa minne har jag ifrån uppvaket.

Allt hade tydligen gått bra. Jag hade förlorat lite mer blod än vanligt, men det var ingen fara. Ville bara ner till Markus igen, så fort som möjligt, så de rullade ner mig till honom. Kände mig snurrig och trött, men blev jätteglad när jag såg honom igen!

Barnmorskan frågade om vi ville se fostret, och Markus ville inte, men det ville jag, och det är jag glad för. Fostret såg precis ut som en människa i miniformat. En 15 cm lång bebis. En liten en som hade allt man skall ha, men som bara behövde växa till sig lite. Öron, ögon, näsa, mun, lite hår, 10 fingrar och 10 tår, armar, ben, en liten rumpa, navel… Ja ni förstår, allt var där. Och när man kikade lite närmre såg man tydligt att det var en liten pojke (vilket barnmorskan också bekräftade).

Fostret såg alltså helt normalt ut utåt sett, men något måste ju ha varit fel. Barnmorskan frågade om vi ville skicka fostret på analys för att få veta vad som var fel, men vi känner att vi mest vill låta allt vara.

Fostrets aska skall spridas i minneslund.

Matilda skall bli storasyster!

Ja faktiskt, och det är helt galet. Förvirrande, läskigt och roligt på samma gång. Gjorde graviditetstestet för ca 4 timmar sedan, och ja, ett tydligt plus blev det. Är antagligen bara i vecka 5, men har egentligen ingen aning. Men nåt sånt borde det vara. 80 procent av alla graviditeter slutar dock med missfall innan vecka 13, så än kan vad som helst hända. Statisktiken är ju egentligen emot oss, men vi får se. Går allt som det skall, så blir Matilda storasyster i februari/mars.

Har varit extremt känslig det senaste, och igår, när jag blev ledsen utan anledning, så sa Markus att jag borde göra ett graviditetstest. Han kände tydligen igen symptomen från förra gången. Haha. Köpte test igår, och testade imorse som sagt.

Jaha, tvåbarnsmamma. Där ser man!

Elaka hundägare

Var med Tobbe igår när han skulle handla en present till sin pingla, och när vi åkte genom Majorna, så såg jag en kvinna med en hund. Hunden satt i kvinnans piffiga lilla handväska, och hade på sig rosa solglasögon. Stackars stackars hund! Hade hunden själv fått välja, så kan jag lova att den inte hade velat sitta i hennes förbannade väska. Den hade velat gå själv. Och hade hunden fått välja, så hade den inte valt att ha på sig solglasögon. Jag blir så otroligt arg när jag ser sådant! Hundar är hundar, och inga leksaker/människor/bebisar/"smycken". Det finns till och med leksakshundar till barn, som man sätter i fluffiga små väskor. Det är ju helt galet! Så skall inte djur behandlas, och det är det vi lär våra barn. Jag hävdar bestämt att det är misshandel och vanvård att behandla sina hundar på ovanstående sätt. Fruktansvärt!

Vissa borde inte få ha hund, eller andra djur heller för den delen. Och körkort för hund borde införas omedelbart!

Om man vill fördriva tiden...

www.argalappen.se
www.tjuvlyssnat.se
www.tjuvtittat.se
www.godisbloggen.se

(För övrigt så har vi fått en ny lägenhet!)

2008-05-12

Dags för lite uppdatering igen. Jag har tyvärr inga nya bilder att lägga in här nu, eftersom lilltjejen har dreglat sönder digitalkameran, och vi har inte tagit tag i att åka och köpa en ny. Men men, jag skriver ändå.

Förra veckan var vi på Borås djurpark, och ja, dagen var helt underbar! Matilda var alldeles till sig när hon såg låtsasdinosaurierna i början. De var roligast tyckte hon. Men sedan när vi kom till ”savannen” så tyckte hon strutsarna var roliga också. Och aporna har hon tjatat om efteråt.

I fredags åkte Markus, Matilda och jag till Stensjön när Markus var färdigjobbad för veckan. Där tänkte vi att Matilda kunde bada fötterna lite (Det var ju sååå varmt ute!) men rätt som det var så satt hon där i vattnet med blöja, kjol och tröja på sig. Haha. Så Matilda har redan badat i år. Hon är INTE badkruka, utan älskar det!

I lördags var vi på betessläpp på en gård efter Partille typ. En massa söta små kossor sprang ut på sommarbete, och OJ vad det är populärt. MASSOR av folk! Haha, det trodde jag inte. Men ja, sött var det. Efter det så åkte vi till Sisjön, och Matilda fick inviga sin nya baddräkt (Blöja, kjol och tröja är trots allt inte den ultimata badoutfiten).

I söndags var vi och fikade vid Röda sten med svärföräldrarna. Mycket trevligt! Lilla damen ville bada typ hela tiden, men vattnet där är ju så smutsigt att hon inte fick det. Fika och bus, och lite promenad blev det i stället.

(En kort uppdatering är bättre än ingen uppdatering alls.)

Punkt.

Jag hatar grannarna nedanför

De vet inte hur man gör när man är tyst. Seriöst, är de tysta någon gång alls?! Nej, de skriker och gapar och smäller i dörrar mest hela dagarna… och kvällarna… och ibland även nätterna. Om jag skulle beskriva allt de gör, så skulle ni tro att jag skämtade. Men det är faktiskt sant. Orkar dock inte sitta här och spilla mer tid på att beskriva varför jag hatar dem så. Men skulle hela familjen nedanför dö, så skulle jag fira. Ja, så hemskt är det. Jag skulle verkligen korka upp champagnen och fira hela jävla natten.

Skönt i alla fall att Markus och jag har bestämt oss för att vara de sura och gnälliga grannarna, och gå ner till hyresvärden på måndag för att klaga, och för att få ett stopp på helvetet.

Jag önskar så att vi fick en annan lägenhet och kunde flytta härifrån i stället! Att det skall vara så förbannat svårt att få en bra lägenhet någonstans.

Hata hata hata…