malinberntsson

Mensmonster

2008-10-14T11:31:00.001-07:00

Yes, that´s me. Blöder som en gris, och har humörsvängningar a la graviditet light. Mensen efter missfall/graviditet kan tydligen vara rikligare och kännas mer, och jaa det stämmer! Aj! Gnäller hela tiden på allt och alla. Stackars Markus. Han är såå bäst som står ut med mig. Igår var han till och med snäll och tittade på ”Mean girls” med mig, och köpte choklad och salt godis. Smask. Känner hur jag sväller upp som en ballong, men who cares? Det är långt till nästa sommar… Och jag får vara tjock om jag vill.

Var ute med lilltjejen i ösregnet också, och hon ÄLSKAR regn! Haha. Vi såg ut som dränkta katter när vi kom hem igen, efter 2 timmars skogspromenad i konstant ösregn. Härligt dock. Alla fina dofter som skogen har att erbjuda, kommer verkligen fram i regnet. Precis som att sommarvarm asfalt luktar barndomsminnen när det regnar.

Idag har jag ätit godis igen. Jag har en frivecka från bantandet när jag har mens, och då har Markus också sin frivecka. Haha. Sympatimens minsann.

Vilket meningsfullt inlägg va? I vanliga fall hade jag skitit i att spara det här på bloggen, eftersom jag har sån sjuk prestationsångest (allt jag skriver måste vara helt korrekt skrivet, underhållande, genomtänkt osv. Blablablaaa…) men Johanna har gnällt på mig, så varsågoda då!

Dessutom så skriver jag inte för ER skull, utan för MIN. Moahahaa…

Ultraljudet

2008-09-11T00:37:00.000-07:00

Var på rutinultraljud i måndags, och barnmorskan kunde inte se något hjärta som slog… En annan barnmorska kom in, och inte hon heller kunde se det lilla fostrets hjärta. Fick gå in i ett annat rum, ett samtalsrum, och tankarna snurrade i huvudet. Sedan träffade vi en läkare, och även han bekräftade det vi redan förstått: Fostret var dött.

Läkaren sa att fostret antagligen dött förra veckan (Jag var i vecka 17, så den lille dog i vecka 16). Läkaren berättade att jag skulle få tabletter för att framkalla sammandragningar och för att föda fram det döda fostret, och jag undrade om jag fick göra det hemma. Men tydligen kunde man blöda så mycket att jag var tvungen att bli inlagd.

Vi blev skickade till ett annat rum där en sjuksköterska tog några prover på mig (bl.a. blodvärde, och blodgrupp om jag skulle behöva blodtransfusion), och sedan fick vi en tid dagen efter (tisdag) på morgonen kl 07.30.

Vi sov dåligt på natten, och tisdagen kom. Jag duschade och gjorde mig i ordning, och Markus fixade med Matilda, som skulle på återbesök till en barnläkare samma dag kl 8 (Hon har haft lunginflammation, men proverna visade att hon nu är frisk igen. Skönt!). Jag tog bussen till Kvinnokliniken på Östra sjukhuset, och Markus åkte med Matilda till Kungshöjd där hennes läkare arbetar. Jag fick först skriva in mig och prata med en barnmorska, och sedan blev jag visad till mitt rum. Fick en hel hög med smärtstillande tabletter i förebyggande syfte, och sedan fick jag tabletter som skulle framkalla sammandragningar.

Markus kom så fort han kunde (min mamma passade Matilda hela dagen), och det var såå skönt att se honom. Vi var i mitt rum och pratade och läste och löste korsord och väntade på att sammandragningarna skulle komma igång. Fick fler tabletter för att sätta igång värkarbetet, och till slut började det göra mer ont (efter att vi varit ute och gått lite i korridorerna). En barnmorska kom in och frågade om jag ville ha mer smärtstillande (tabletter, tens-apparat, eller morfinspruta), men jag sa att det var ok. Hade rätt så ont, och så kände jag något… Stressade in på toaletten, och där kom fostret ut…

Fostret kom ut i ett bäcken som satt på toaletten, tillsammans med massor av blod. Det hängde fast i mig eftersom moderkakan var kvar i mig, och fostret sitter ju fast i en navelsträng. Ringde på klockan på toaletten, och barnmorskan (världens bästa barnmorska!) kom in och klippte navelsträngen. Skönt att fostret var ute, men nu skulle ju moderkakan ut också…

Moderkakan ville inte släppa, så en läkare kom in och konstaterade att jag förlorat mycket blod, och att jag behövde skrapas. Nu gjorde det jätteont!

Jag skickades upp på operation, och det gjorde så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. När sköterskan satte på mig masken som skulle göra att jag sövdes, hann jag bara ta tre djupa andetag, och nästa minne har jag ifrån uppvaket.

Allt hade tydligen gått bra. Jag hade förlorat lite mer blod än vanligt, men det var ingen fara. Ville bara ner till Markus igen, så fort som möjligt, så de rullade ner mig till honom. Kände mig snurrig och trött, men blev jätteglad när jag såg honom igen!

Barnmorskan frågade om vi ville se fostret, och Markus ville inte, men det ville jag, och det är jag glad för. Fostret såg precis ut som en människa i miniformat. En 15 cm lång bebis. En liten en som hade allt man skall ha, men som bara behövde växa till sig lite. Öron, ögon, näsa, mun, lite hår, 10 fingrar och 10 tår, armar, ben, en liten rumpa, navel… Ja ni förstår, allt var där. Och när man kikade lite närmre såg man tydligt att det var en liten pojke (vilket barnmorskan också bekräftade).

Fostret såg alltså helt normalt ut utåt sett, men något måste ju ha varit fel. Barnmorskan frågade om vi ville skicka fostret på analys för att få veta vad som var fel, men vi känner att vi mest vill låta allt vara.

Fostrets aska skall spridas i minneslund.

Matilda skall bli storasyster!

2008-06-08T03:16:00.000-07:00

Ja faktiskt, och det är helt galet. Förvirrande, läskigt och roligt på samma gång. Gjorde graviditetstestet för ca 4 timmar sedan, och ja, ett tydligt plus blev det. Är antagligen bara i vecka 5, men har egentligen ingen aning. Men nåt sånt borde det vara. 80 procent av alla graviditeter slutar dock med missfall innan vecka 13, så än kan vad som helst hända. Statisktiken är ju egentligen emot oss, men vi får se. Går allt som det skall, så blir Matilda storasyster i februari/mars.

Har varit extremt känslig det senaste, och igår, när jag blev ledsen utan anledning, så sa Markus att jag borde göra ett graviditetstest. Han kände tydligen igen symptomen från förra gången. Haha. Köpte test igår, och testade imorse som sagt.

Jaha, tvåbarnsmamma. Där ser man!

Elaka hundägare

2008-06-05T00:28:00.000-07:00

Var med Tobbe igår när han skulle handla en present till sin pingla, och när vi åkte genom Majorna, så såg jag en kvinna med en hund. Hunden satt i kvinnans piffiga lilla handväska, och hade på sig rosa solglasögon. Stackars stackars hund! Hade hunden själv fått välja, så kan jag lova att den inte hade velat sitta i hennes förbannade väska. Den hade velat gå själv. Och hade hunden fått välja, så hade den inte valt att ha på sig solglasögon. Jag blir så otroligt arg när jag ser sådant! Hundar är hundar, och inga leksaker/människor/bebisar/"smycken". Det finns till och med leksakshundar till barn, som man sätter i fluffiga små väskor. Det är ju helt galet! Så skall inte djur behandlas, och det är det vi lär våra barn. Jag hävdar bestämt att det är misshandel och vanvård att behandla sina hundar på ovanstående sätt. Fruktansvärt!

Vissa borde inte få ha hund, eller andra djur heller för den delen. Och körkort för hund borde införas omedelbart!

Om man vill fördriva tiden...

2008-06-04T02:39:00.001-07:00

www.argalappen.se
www.tjuvlyssnat.se
www.tjuvtittat.se
www.godisbloggen.se

(För övrigt så har vi fått en ny lägenhet!)

2008-05-12

2008-05-12T13:13:00.000-07:00

Dags för lite uppdatering igen. Jag har tyvärr inga nya bilder att lägga in här nu, eftersom lilltjejen har dreglat sönder digitalkameran, och vi har inte tagit tag i att åka och köpa en ny. Men men, jag skriver ändå.

Förra veckan var vi på Borås djurpark, och ja, dagen var helt underbar! Matilda var alldeles till sig när hon såg låtsasdinosaurierna i början. De var roligast tyckte hon. Men sedan när vi kom till ”savannen” så tyckte hon strutsarna var roliga också. Och aporna har hon tjatat om efteråt.

I fredags åkte Markus, Matilda och jag till Stensjön när Markus var färdigjobbad för veckan. Där tänkte vi att Matilda kunde bada fötterna lite (Det var ju sååå varmt ute!) men rätt som det var så satt hon där i vattnet med blöja, kjol och tröja på sig. Haha. Så Matilda har redan badat i år. Hon är INTE badkruka, utan älskar det!

I lördags var vi på betessläpp på en gård efter Partille typ. En massa söta små kossor sprang ut på sommarbete, och OJ vad det är populärt. MASSOR av folk! Haha, det trodde jag inte. Men ja, sött var det. Efter det så åkte vi till Sisjön, och Matilda fick inviga sin nya baddräkt (Blöja, kjol och tröja är trots allt inte den ultimata badoutfiten).

I söndags var vi och fikade vid Röda sten med svärföräldrarna. Mycket trevligt! Lilla damen ville bada typ hela tiden, men vattnet där är ju så smutsigt att hon inte fick det. Fika och bus, och lite promenad blev det i stället.

(En kort uppdatering är bättre än ingen uppdatering alls.)

Punkt.

Jag hatar grannarna nedanför

2008-04-22T12:37:00.000-07:00

De vet inte hur man gör när man är tyst. Seriöst, är de tysta någon gång alls?! Nej, de skriker och gapar och smäller i dörrar mest hela dagarna… och kvällarna… och ibland även nätterna. Om jag skulle beskriva allt de gör, så skulle ni tro att jag skämtade. Men det är faktiskt sant. Orkar dock inte sitta här och spilla mer tid på att beskriva varför jag hatar dem så. Men skulle hela familjen nedanför dö, så skulle jag fira. Ja, så hemskt är det. Jag skulle verkligen korka upp champagnen och fira hela jävla natten.

Skönt i alla fall att Markus och jag har bestämt oss för att vara de sura och gnälliga grannarna, och gå ner till hyresvärden på måndag för att klaga, och för att få ett stopp på helvetet.

Jag önskar så att vi fick en annan lägenhet och kunde flytta härifrån i stället! Att det skall vara så förbannat svårt att få en bra lägenhet någonstans.

Hata hata hata…

Sött

2007-10-04T10:21:00.000-07:00

Jag födde dig raring, du kom ifrån mig
Och hela mitt liv ska jag älska just dig

Din hy är så fjunig din kropp är så varm
Jag håller dig nära intill på min arm

Du somnar så nöjd och så trygg vid mitt bröst
Jag nynnar små visor till glädje och tröst

Gyllene lockar och ögon så blå
Knubbiga armar och fingrar så små

Din hand i min hand, ditt gurglande skratt
För mig är du lyckan, en värdefull skatt

Du växer var dag, liten blir stor
Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor

Jag räddar från spöken som kommer om natten
Jag vänder din kudde och hämtar dig vatten

Snart springer du lätt på smidiga ben
Och kroppen blir knotig som förr var så len

Du pratar och skrattar och sjunger och gråter
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter

Du frågar om livet och allt runtomkring
Jag svarar på allt och på ingenting

Du börjar i skolan med ryggsäck och allt
Och vantar och mössa ifall det blir kallt

Jag står där i fönstret och ser hur du går
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår

Vart tog de vägen, de år som försvann
Vad stor du har blivit, vad mycket du kan

Snart blir du förälskad och kinderna glöder
Och sen blir du sviken och hjärtat det blöder
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl
Hur sårbar man är i hjärta och själ

Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig
Och livet går på, fast nu utan dig

Vi träffas ibland, du gör små besök
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök
Får nybakta bullar och dricker choklad
De minnena värmer, de gör mig så glad

Och nu har du gift dig, har egen familj
Och jag har små barnbarn som jag tittar till

Fast pannan den rynkas och håret blir grått
Så minns jag med glädje de åren som gått

Jag tackar för lånet - för stort och för smått
Du är den vackraste gåva jag fått!

(Matilda ligger och busar under ett täcke)

Uppdatering, tredagarsfeber och förkylningar

2007-09-30T07:52:00.000-07:00

Nu var det ett tag sen jag skrev här, så det är väl dags för en uppdatering antar jag. Vi har varit sjuka det senaste och känt oss risiga. Markus har varit på jobbet ändå, och jag har varit hemma med lilltjejen såklart. Feber och snuva. Usch. Matilda har haft tredagarsfeber, och vi tyckte så synd om henne. Men nu är det avklarat, så nu får hon aldrig det igen. Skönt!

Vi har även hunnit med att vara på Öland tillsammans med Markus föräldrar. Vi var bla. i Trollskogen och tittade på det där skeppsvraket alla redan har sett, som man tyckte var så fascinerande när man var liten. Och tänk, det var precis lika fascinerande nu också. Jag blir nog aldrig vuxen när det gäller vissa saker.

I somras var vi på semester i de småländska skogarna. Underbart! Det var Markus, Matilda och jag... och en jäkla massa myggor i samma skog (”Att klia på myggbett är lika skönt som att få orgasm”). Semestern var väldigt avkopplande (så mycket man nu kan koppla av med en liten superbebis som vill vara med och busa hela tiden), mysig, rolig och allt annat underbart man kan tänka sig. Så är det alltid när jag är med Markus. Han är bäst. Eller ja, nu är han inte ensam på förstaplatsen längre, utan delar den med en skallig liten tjej (och mamma förstås).

Semestern var som sagt i de småländska skogarna, vid Gränna. Kossor utanför fönstret och en sjö alldeles bredvid. Markus badade naken och blottade sig för diverse tanter och farbröder på båtutflykt. Lustigt tyckte jag, mindre lustigt tyckte han. En och annan dikesfärd med bilen hann vi också med. Haha. Det enda jag saknade på semestern var ”Yo momma” på MTV.

Matilda utvecklas hela tiden, och det senaste är att hon tittar på en lampa om man frågar var lampan är. Hon säger ”pappa” och ”mamma”, och när hon gör det så smälter vi totalt. Det är då man inser att man är en förälder på riktigt. Hon försöker även säga ”titta” och ”där”. Den senaste favoritleken är att kasta saker på golvet från barnstolen, och sedan ska mamma eller pappa plocka upp saken, och så kastar hon ner den igen. Jääättekul lek, verkligen!

I natt drömde jag att jag var med i Top Model. Shit vad snygg jag var. Tyra tyckte också det. Yeah!

♥ Världens tuffaste lilla tjej! ♥

2007-06-13T10:18:00.001-07:00

Matilda är snygg i sin fina t-shirt som hon fick av kära Anna i Köpenhamn

Såhär ball ser ryggen ut på t-shirten. Det är mammas tjej det!

Alla dessa åsikter!

2007-05-20T02:16:00.000-07:00

Igår var Matilda, Markus och jag på släktmiddag, och jag kan lova att det kommer att dröja länge innan vi ger oss på det igen. Jag klarar inte av det! Tänk att alla, verkligen ALLA, vet bäst hur vår dotter ska skötas. Alla vet bäst när det gäller vad hon ska ha på sig, när hon ska sova, hur mycket hon ska äta, vad hon ska göra, hur hon ska bäras, vad hon gråter för.. osv. Ok att det kanske var på ett visst sätt när de själva fick barn, men herregud, tiderna ändras! Det är mellan 25 och 70 år sen de själva fick barn, och det är tragiskt om det inte gått framåt i kunskapen gällande bebisar sedan dess. Jag är faktiskt påläst och har praktisk kunskap gällande barn, och jag är väldigt trygg i min mammaroll, för jag VET att Markus och jag tar hand om Matilda på bästa tänkbara sätt. Vi älskar henne! Och hur som helst, om vi nu antar att ”vet-bäst-folket” kan ha rätt någon gång, så sluta lägga er i ändå. Jag hade ALDRIG haft åsikter om någon annans sätt att sköta sin bebis på, så jag förväntar mig att ingen lägger sig i hur jag sköter min prinsessa. Om jag undrar något, så tar jag reda på det. Ja, jag kanske till och med frågar någon av er alla som vet så satans mycket om bebisar (speciellt min då naturligtvis), men det ska vara JAG som frågar, och inte NI som berättar ändå. Jag vill inte veta vad ni tycker. Sköt er själva, så ska ni nog se att jag sköter mig själv och min dotter. Och visst är det förresten konstigt att vår dotter mår så bra, går upp så bra i vikt, har så fin hy, sover så bra på nätterna, är så glad, utvecklas som hon ska, osv, TROTS att ni inte träffar henne varje dag och berättar för mig hur hon vill ha det? Visst är det konstigt att hon har överlevt såhär länge utan er närvaro? Ja, det är väldigt konstigt..

Självklart lägger jag upp ytterligare en idolbild på prinsessan Matilda!

Förändringar

2007-04-28T01:42:00.000-07:00

Det liv jag lever nu är så otroligt annorlunda mot det liv jag levde för bara 3 år sen. Nu har jag hunnit träffa mitt livs kärlek, flytta ihop med honom, förlova mig, och skaffa en underbar liten dotter. Förändringen är absolut till det bättre! Jag älskar verkligen mitt liv som det är nu, trots sömnlösa nätter och bajsiga blöjor. Och det bästa av allt är att min dotters pappa är den mest fantastiska människa som finns! Jag är övertygad om att vi är gjorda för varandra, och om jag hade trott på ödet, så hade jag sagt att ödet har fört oss samman. Nu tror jag inte på ödet, men om!

För bara ETT år sedan var livet annorlunda. Då hade inte Markus och jag vår lilla dotter, och då behövde vi bara tänka på varandra. Nu har vi ett otroligt ansvar, och jag känner mig hedrad. Tänk att vi kan få barn! Det är så vackert att tänka på, att kärleken kan skapa nåt så fint. Ja nu blir jag nästan tårögd, så det kanske är bäst att sluta här.

Hur som helst så är vår lilla prinsessa snart 3 månader gammal nu, och hon är en riktig liten tjatmoster. Oj, vad hon pratar! Det är världens mysigaste att se hur hon utvecklas från dag till dag. Det går verkligen fort!

Åter till verkligheten!

/Malin

2007-02-06

2007-04-12T10:04:00.000-07:00

Lilla Matilda har kommit till världen, 50 cm lång och med en vikt på 3315 g. Inte illa va? Förlossningen var inte den lättaste, men resultatet är strålande! Tänkte försöka berätta lite kort om förlossningen, och eftersom allt är väldigt suddigt för både Markus och mig pga. sömnbrist och sjuk smärta, så tar jag hjälp av journalen…

Ja jag vet inte riktigt hur och när allt började, men den första anteckningen i journalen är från kl 23.26 den 5/2-2007, och då står det att jag kommer tillbaka till förlossningen för att värkarna tagit i. Jag var väl inne runt kl 18 första gången tror jag, men då var jag bara öppen 1 cm, så vi fick åka hem igen. Och den första värken fick jag ca kl 2 natten innan, och sen en till kl 6. sen blev värkarna regelbundna där på morgonen nån gång, men gjorde inte jätteont. Jätteont började det göra runt kl 13 då jag hade en tid hos min barnmorska, som förutsåg att förlossningen var nära. ”Wohoo!” tänkte vi då, lyckligt ovetandes om hur länge vi skulle behöva vänta på Matildas ankomst.

Nästa anteckning i journalen är från kl 00.01 den 6/2. Där står det att jag får värktabletter, och ca 30 min senare så flyttas jag till ett rum där jag ska vila lite, eller ”vi” kanske jag ska skriva, för Markus var också trött och stressad vid den här tidpunkten. Kl 04.13 kunde jag inte härda ut längre, utan vi tog oss upp på förlossningen igen och ett bad förbereddes som smärtlindring. Vid kl 07.00 gjorde det grymt ont, och jag stod bara vid sängkanten och gungade fram och tillbaka och grät, och blev irriterad på alla barnmorskor som skulle komma och stoppa in fingrarna i mig hela tiden för att känna hur allt stod till. Var så trött på att de hela tiden ville att jag skulle ligga ned, när jag inte alls ville det för att det gjorde så ont. Kl 08.30 inhalerade jag lustgas som en tok, men jag tyckte inte det hjälpte alls. Vilken besvikelse! Fast Markus å andra sidan tyckte det var jätteskönt med lustgasen, för man känner sig alldeles avslappnad och berusad av den. Det behövde han! Men jag upplevde det bara som frustrerande att känna mig full. Kl 10.10 fick jag ÄNTLIGEN epiduralbedövning. Underbara uppfinning och räddare i nöden! Det är en bedövning som läggs mellan två kotor i ryggraden, och så pumpas det hela tiden in nån morfinblandning i kroppen genom en slang, rakt in i ryggen. I väntan på att bedövningen skulle verka stod jag vid sängen med hjälp av en gåstol, med en slang rakt in i ryggen, en nål för dropp i handen, en apparat som mäter bebisens hjärtljud runt magen, och en till apparat runt magen som mäter värkarna. Uppstoppat mellan benen hade jag ytterligare en grej som sitter fast i bebisens huvud därinne som också mäter bebisens hjärtljud. Jag kan ju säga att jag inte såg speciellt tuff ut, men när bedövningen verkade var det en sån otrolig befrielse! Ahh! Kl 10.50 tog barnmorskan hål på fosterhinnorna, så vattnet rann ut. Kl 12.30 fick jag värkstimulerande dropp, och bara nån minut efter att barnmorskorna lämnat rummet, var Markus tvungen att ringa på klockan så att de skulle komma tillbaka. Jag började nämligen känna att jag ville krysta i varje värk, och ja jag kände att jag behövde krysta. Eller rättare sagt så tog kroppen över, och jag kunde inte annat än att krysta. Barnmorskorna trodde inte det var dags än, men efter en kort undersökning såg de att själva utdrivningsskedet hade börjat! Kl 13.00 kunde de se huvudet därinne, och jag kommer ihåg att de sa att det var hår på det. 22 minuter senare föddes vår lilla prinsessa. Jag hade ALDRIG klarat förlossningen utan Markus! Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går..

Nu är Matilda två månader gammal, och hon är verkligen världens mest underbara och söta lilla bebis!

v. 40+6

2007-01-29T01:44:00.000-08:00

Det är helt otroligt vad man kan längta efter nån man aldrig träffat. Visst känner jag att det är ett litet liv i mig, och visst "pratar" vi genom att jag buffar med handen på magen och får en liten spark tillbaka, men vi har ju aldrig träffats. Jag hoppas verkligen det blir ändring på det snart. Ska till barnmorskan i morgon om inte bebisen har behagat kika ut innan dess, och i så fall så får vi en tid på en specialistmödravård för att se så att bebisen mår bra därinne, och för att se om förlossningen ska sättas igång med värkstimulerande dropp, eller om vi ska låta bebisen komma ut när den själv känner att det är dags. Det känns ju lite segt att veta att förstföderskor nästan alltid går över tiden 14 dagar, och jag antar att jag följer mönstret. Jag är ju sååå nyfiken på vem som ligger i min mage! Men men.. den som väntar på nåt gott..

Nu är det dags för promenad och lite sol! Solen är nog mitt knark. Underbart!
Peace and love!
/Malin

När kommer bebisen?!

2007-01-25T10:01:00.000-08:00

Jag har hört att man tydligen ska känna sig väldigt vacker när man är gravid. Kvinnlig och strålande. Men icke! Jag undrar om nån av dom som sa det själva har varit gravida, för jag kan lova att vacker är nog det sista jag känner mig. Verkligen. För hur sexigt är det med läckande bröst, sammandragningar, stor mage och vaggande gång? Känslorna är inte heller riktigt på plats, utan åker bergochdalbana som sjutton. Vissa dagar är jag superglad, för att nån sekund senare befinna mig i värsta gråtattacken. Och tröttheten? Hur sexig är den? Skulle kunna ligga i sängen och vila för evigt känns det som. Fast just nu finner jag ingen ro att göra nåt alls, för jag bara väntar på att bebisen ska komma. Har gått två dagar över tiden, är alltså i v. 40+2 som det så fint heter (en graviditet varar i 40 veckor +/- 14 dagar). Gaah!!

Jag är verkligen imponerad av Markus för att han orkar med mig just nu. Han är mitt allt! Saknar honom så att det gör ont, även fast han bara är på jobbet. Jag saknar honom faktiskt till och med när han är på toa. Haha. Han är ett enormt stöd, inte bara när det gäller graviditeten, utan gällande allt. Verkligen allt. Han är min stora kärlek här i livet! Jag skulle kunna tjata på i evigheter om hur mycket jag älskar Markus, men det ska jag inte, för jag har inte ens ro att sitta här nån längre stund. Jag ska gå och lägga mig i sängen och försöka prata ut min bebis. Lirka och övertala. Det ska jag göra!

Au revoir!
/Malin

Tanter, taxiresor och liseberg

2006-05-02T04:55:00.001-07:00

På mitt jobb finns det både söta tanter och mindre söta tanter. Jag föredrar de söta. Såna där mystanter och mysgubbar. Såna som ler och tjatar och säger snälla saker. Såna som inte gnäller på att det var bättre förr när alla gick runt i prydliga kläder och behandlade gamla människor som gudar. Jag respekterar äldre, visst, men nån slags respekt tillbaka vill jag ha i så fall. Inget bittert gnäll och spydiga oprovocerade kommentarer. Men det är klart, jag kan förstå att de är lite griniga. När de själva var unga så var ju de tvungna att lyfta på hatten och niga och le och finna sig i vad de äldre sa till dem. De kan ju inte utöva samma makt nu, som de själva blev utsatta för. Åt det kan jag bara skratta. Moahaha. Synd för er att ni inte föddes lite senare. Eller kanske tidigare. Nåväl.

Valborgsfirandet i helgen var stundtals roligt och stundtals rörigt. Kul hos andreas. Kul att få träffa Jovanna. Kul att få träffa Erik. Jovanna och jag var snyggast på snusbilderna. Jag valborgssnusade. Gottgott. Sen gick min underbara Markus och jag hem till hans polare. Det började bra och det kändes som att det skulle bli kul, men sen så tog nån lustigkurre fram ett tärningsspel som alla skulle vara med i. Inte nåt lätt spel som alla kunde redan innan heller, utan nåt jäkla spel med massa tärningar. Ingen fattade nåt, och herr lustigkurre satt och förklarade hela tiden när det var någons tur. Han hade likaväl kunnat spela med sig själv. Typ.

Nåja, sedan gick Markus och en polare till honom och jag till pustervik för att chilla med Jovannababy och de andra. Kön var lång. Vi orkade inte stå i kö, så min kärlek och jag tjackade käk och tog en taxi hem. Taxichaffisen levde i nån drömvärld, och jag försökte väcka honom. Men han var nog för dum för att kunna vakna. Vi fick billigare taxiresa i alla fall.

Den överlägset bästa dagen på hela helgen var igår, första maj. Markus och jag gick på liseberg och försökte vinna kexchoklad. Det gick inte så bra, men vi var glada ändå. Anna jobbade i glassen, så vi fick glass och solen sken och fåglarna kvittrade (fast egentligen var det mulet, men allt var så bra igår, så den sken liksom i mig.. ehh.. eller nåt sånt). Jag lyckades dra med Markus på lite åkgrejer också; balder, kanonen och höjdskräcken, och så gick vi i gasten. Läskigt! Hela dagen igår var så sjukt bra, men jag tänker inte skriva om allt. Så det så. Jag älskar Markus, och det är allt ni behöver veta. (Det är förresten vi som är på bilden).

Nu ska jag plugga lite anatomi och fysiologi och känna mig duktig.
Peace and löööv!
/Monkey

Nu är även jag en blogger!

2006-04-28T01:25:00.000-07:00

Jaha, så var man här då. Jag som lovade mig själv att aldrig börja blogga, för "guuuuud så töntigt! Fläka ut sig själv sådär på internet? Skaffa ett liv för fan". Ha, och nu sitter jag här. Jag är väl rätt tönt-cool egentligen. Och egentligen (igen) så har jag tråkigt just nu, väntar på hyresvärden och vill mest ha nåt att göra innan jobbet.

Nåja, som sagt ska jag jobba idag. På liseberg. Känner inte alls för det. Vill inte. Inte alls. Massa sura tanter och barn med kladdiga fingrar. Ibland vill man inte. Kan inte ens förstå varför jag sökte jobb på liseberg i år igen. Jag som lovade mig själv att aldrig mer jobba där efter första året, och andra, och tredje.. Baah!

Nu ska jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt
Over and out
/da bloggah